Idag låser jag upp mig själv, Nona Calibri.

Jag har saknat dig! Jag kan inte leva utan Nona Calibri! Jag måste få skriva av mig! Måste få skriva poesi i mängder! Jag dör utan dig!

Välkommen tillbaka hjärtat.

(till elis) -Du sover som ett barn åh jag saknar att kunna sova så-

(till mamma) -Du äger mitt blod och du är slagsmålet jag aldrig kan vinna-

Och jag känner mig bara så jävla tom ibland

Jag klarar mig aldrig ensam

Jag klarar mig aldrig ensam

(till ema) -Jag kan aldrig mäta mig med ett hjärta så gott som ditt

Det är så stort och sväljer mig helt jag är Gabriel på väg ner genom himlen-
Och jag är bra på att vara själv men usel på att vara ensam

Och jag känner mig bara så jävla tom ibland

Jag klarar mig aldrig ensam

Jag klarar mig aldrig ensam


Hittade den här, och kom på att det fortfarande är sant.

I lost myself.

Excel och mensvärk. Siffror som surrar i mitt huvud och monster i min mage.

Det är sol ute, men jag känner ingen värme längre. Känslokyla kanske. Eller så skyller jag på vädret i allmänhet som varje höst. Det är faktiskt så, att fler tar livet av sig på sommaren för att de inte kan skylla sin depression på vädret. För på vintern kan alla känna sig hängiga, eller hur? Men om man mår dåligt även när solen skiner och alla är glada.. Det är då man börjar fundera. Och sådana funderingar brukar inte sluta bra.

Jag har kommit fram till att jag vill ta emot hjälp nu, men jag vet inte alls hur jag ska gå till väga så allt kommer fortsätta vara som det var förut.
Ska jag anordna en liten träff där bara jag pratar och gråter? Tar man upp det på ett tillfälle då vännerna är där? Och om det tillfället aldrig kommer?

Jag vet inte.

Om du var här.

Helgen var mysig. Hade kunnat vara mysigare om du hade vetat vad du velat. Men ibland vet man inte alltid det. Och nu får jag leva i ovisshet ett tag. Men det kan vara nyttigt det med, kanske.

Vätan river på mina kinder och kroppen blottas och blöder.
För jag är bara orolig att krossas igen.

Idag satt jag på en buss och föreställde mig livet utan dig, och det funkade inte. Molnen dansade över himlen och mina kinder värkte. Jag har hört att man blir finare av kärlek. Känslan dras över en som en hinna, och man kan knappt andas. Jag hostar och sjunger, för i halsen vilar lyckan.

Klockan kvart i åtta vände hon sig emot mig och sa, leendes faktiskt, "det var negativt!".

Att det kanske växer i mig. Väger mig, tittar mig i spegeln. Väger mig, går till spegeln igen.

Bland tankar och blödande ögon.

Det är en aning frustrerande, this life of mine. Men jag ska fortsätta le och offra mitt kött för er! För jag var inte tillräcklig, men jag ska vara tillräcklig. Älskar ni mig mer om jag kryper? Då kryper jag. Älskar ni mig mer om jag förnedrar mig själv? Då förnedrar jag mig själv. Älskar ni mig mer om jag förtränger alla mina egna tankar och bara fokuserar på era? Då lägger jag mitt liv i en förseglad ask och fokuserar på era liv.

Kom precis hem från sitta-ute-röka-prata-mys med Carroh. Känns bra att vi har löst det mesta nu och börjar på noll igen.

Tre år sätter sina spår.

Idag är en sjuhelvetes bra dag.

Jag har slutat leva. Jag bara tänker på dig.
Tanken på dig med någon annan får mig att vilja springa ut framför en bil.
Jag mår inte bra.

Kroppslig kontakt med någon annan än dig gör mig illamående.
Det är bara du som får se på mig, röra vid mig.
Du satte fram foten och jag föll för dig, igen.

Jag har aldrig känt såhär innan. Jag kan föreställa mig kroppslig kontakt med någon annan, men med en sådan avsmak att jag kommer på mig själv att rynka på pannan och nästan må illa. Det är bara med dig det känns bra, rätt.
Nu fattas bara du.

Jag har svikit dig, omedvetet.
Min bästa vän, du och jag, jag har släppt dig för en sekund och du försvann till din skugga.
Höll jag i dig överhuvudtaget? Var det en papperskopia, ett hologram? Har jag stöttat Dig, försökt hjälpa Dig, tröstat Dig?
Är jag värdelös? Kan alla andra läsa dina tankar? Vad ska jag lära mig? Ska jag lära mig? Vill du ha mig kvar? Litar du på mig? Finns det något att lita på? EXISTERAR JAG?

Jag har svikit dig, omedvetet.
En tredjedel av min kropp, Ema, är vad du är. Du är mitt hjärta, delen som får min kropp att fungera. Du pumpar ut blodet i mina ådror, du är mina bultande kramar.

Du tycker vi bara tänker på oss själva. Jag kan bara tala för mig själv, men jag säger att jag aldrig slutar tänka på alla andra. Den här sommaren har varit otroligt påfrestande för mitt sinne. Jag har inte varit 100% uppmärksam på min omvärld, för jag ville förbättra mig för er skull. Jag har varit på kurs i mitt huvud, and it paid off. När jag väl är tillbaka i verkligheten, vad händer då? Världen har förändrats över en sommar, eller mitt synsätt på världen? Huvudsaken är den, vilket jag har lärt mig nu, är att om man vill ha hjälp så får man fråga efter den. Ingen människa kan läsa tankar, ingen människa är längre kapabel till att se smärta.

Du bad mig att visa mina känslor innan dom sprack som en ballong och skadade alla nära mig. (Ska inte en lärare i engelska kunna tala engelska?) Du har låtit dina känslor bubbla tills det kom ett avgörande hugg och lät allt forsa ut. Jag talar av erfarenhet när jag säger att det är lättare för en själv att släppa ut lite luft i taget, för det smärtar inte lika mycket, som du sa till mig.

Jag lider, för att du lider.
Jag är inte bra på att uttrycka mig  så att alla förstår, och jag vet inte heller om alla tar det på rätt sätt. Men jag älskar dig, Ema. Och jag kommer ALDRIG släppa dig.

Döda mig!