Jag har svikit dig, omedvetet.
Min bästa vän, du och jag, jag har släppt dig för en sekund och du försvann till din skugga.
Höll jag i dig överhuvudtaget? Var det en papperskopia, ett hologram? Har jag stöttat Dig, försökt hjälpa Dig, tröstat Dig?
Är jag värdelös? Kan alla andra läsa dina tankar? Vad ska jag lära mig? Ska jag lära mig? Vill du ha mig kvar? Litar du på mig? Finns det något att lita på? EXISTERAR JAG?

Jag har svikit dig, omedvetet.
En tredjedel av min kropp, Ema, är vad du är. Du är mitt hjärta, delen som får min kropp att fungera. Du pumpar ut blodet i mina ådror, du är mina bultande kramar.

Du tycker vi bara tänker på oss själva. Jag kan bara tala för mig själv, men jag säger att jag aldrig slutar tänka på alla andra. Den här sommaren har varit otroligt påfrestande för mitt sinne. Jag har inte varit 100% uppmärksam på min omvärld, för jag ville förbättra mig för er skull. Jag har varit på kurs i mitt huvud, and it paid off. När jag väl är tillbaka i verkligheten, vad händer då? Världen har förändrats över en sommar, eller mitt synsätt på världen? Huvudsaken är den, vilket jag har lärt mig nu, är att om man vill ha hjälp så får man fråga efter den. Ingen människa kan läsa tankar, ingen människa är längre kapabel till att se smärta.

Du bad mig att visa mina känslor innan dom sprack som en ballong och skadade alla nära mig. (Ska inte en lärare i engelska kunna tala engelska?) Du har låtit dina känslor bubbla tills det kom ett avgörande hugg och lät allt forsa ut. Jag talar av erfarenhet när jag säger att det är lättare för en själv att släppa ut lite luft i taget, för det smärtar inte lika mycket, som du sa till mig.

Jag lider, för att du lider.
Jag är inte bra på att uttrycka mig  så att alla förstår, och jag vet inte heller om alla tar det på rätt sätt. Men jag älskar dig, Ema. Och jag kommer ALDRIG släppa dig.