ALLT SLITS IFRÅN MIG

JAG HAR NUMERA REGLER PÅ VAD JAG FÅR OCH INTE FÅR GÖRA

JAG FÅR INTE GÅ I BITAR

I'm not on top of the world right now.

Trycket jag har på mig blir snart för stort. Jag måste lyda dig, annars får jag alla på mig. Det förväntas av mig att jag ska vara en snäll flicka och lyda. För du mår ju dåligt.

"Det är ju inte som att ni aldrig mer får prata, typ! ha ha  hha ..... :)"

Nej, det finns ju ingen lag skriven som säger att vi inte får prata igen. Men en osynlig, jag kunde se det i dina ögon, höra det på din röst och märka av det på ditt kroppsspråk.

Jag har precis förlorat en till.

Hur långt ska jag sträcka mig? Hur mycket ska jag såra mig själv för att andra ska må bra? Hur många tårar ska jag fälla i min ensamhet för något jag egentligen inte förtjänat?

Jag undrar bara.

Allt detta har kanske gett mig psoriasis. Bara i hårbottnen än så länge, men vem vet om dom fortsätter göra mig illa. Om jag fortsätter göra mig illa. (Pärlor i natt kanske)

Fick sms, och känslosam som jag är blev sorgetårarna lyckotårar.

Jag vill kasta undan allt som har med skolan att göra och bara vara med Dig! Underbart.

Allt känns så tungt. Mitt bröst fylls med vikter och stenar. Någon enstaka fjäder också, men det utgör endast en liten skillnad, ibland.

Jag vill dö ibland.

Just nu vill jag försvinna.