"Att dra av sig tröjan medan han tittar.

Att känna hur håret trasslar in sig i knapparna upptill, förbaskat!

Att så snyggt som möjligt ta sig loss ur härvan, sådärja.

Tröjan faller till golvet.

Elsa Marie har ingen behå under.

Pepsis blick är valhänt och undrande.

Han tittar på hennes bröst som om han landat på planeten Jorden i detta ögonblick. Pepsi, besökaren från mars. Nu borde han göra något med han bara står där som förlamad.

Han har ett slätt vitt bröst och ett par urtvättade blågrå kalsonger. När Elsa Marie sneglar ner mot hans kön och inser att han har stånd, då grips hon av panisk lust att dra på sig tröjan igen fort som bara den och springa sin väg.
Hon vill vända tillbaka till platsen hon just lämnat och återigen bli Esmeralda och Belle och Ariel - sagofigurer tryggt gömda i ett land av fantasier och fuktiga drömmar.
I stället står hon här i bara underbrallorna, och hon har själv frivilligt klätt av sig.
Gör något! tänker hon. Hallå! Men hallå!!!
Hon vet inte vem hon hojtar åt i sitt inre. Sig själv? Pepsi? Gud!? Hon har fått gåshud och golvet känns kallt under fötterna.
Pepsi tittar på henne utan att blinka. Han är panikslagen.
Hur vet hon det?
Hon bara vet det.
Prövande tar hon ett steg närmare honom. Då törs han också röra sig. Han öppnar sina armar mot henne. När de sluts igen står hon tätt intill hans kropp.
Ingenting annat finns.
Det bultar överallt.
Hon fryser.
- Vi går och lägger oss, säger hon.

Under täcket skimrar ett rött mörker. Hon känner på honom - hans huvud, ansikte, axlar, bröst, mage. Händerna vill inte längre ner än så. De vill stanna precis där de är.
Hon smeker hans mage. Han darrar och andas tungt.
Om han inte gjort det, då skulle hon kunnat tro att han var död. Han ligger still under hennes händer men hela hans kropp vibrerar. Plötsligt kvider han som ett djur.
Hon tar hans ena hand och lägger den på sitt bröst. Det vilar under hans kupade handflata som en fågel. Han trycker till så mjukt han kan och det känns som om himlen rivs itu.
Hon vill att han ska trycka hårdare, krama bröstet, verkligen hålla det, men han gör ingenting mer.
- Jag är rädd, säger han."