091001
She thought that she could buy happiness by the bottle.
Ord som fastnat på trumhinnan, etsats fast på hornhinnan, fastbrända på tungan och nålade till fingertopparna.
Ord som skadar mig än, efter månader av minnesförlust.
Ibland vill jag inte vakna, av rädsla att göra något som får mig inlagd. Jag är nere på mina knän för er, men endå. Vad vill ni att jag ska göra!
Jag kan vakna så ibland, av att jag gapar och stirrar rakt ut i luften. När jag var yngre ville jag vara konstig. Jag ville att alla skulle mobba mig, slå mig, spotta på mig. För tjejerna i ungdomsböckerna var mina vänner. Är det väldigt konstigt att vilja ha en dålig barndom? Jag ville ha den erfarenheten så att jag kunde skriva böcker, kommer jag ihåg att jag tänkte. Jag önskar fortfarande att jag vore mobbad och utstött som barn. Jag önskar att jag hade varit mer udda, haft mer piercingar, färgat håret oftare, levt med en penna och ett block.
Jag skrev mycket när jag gick på högstadiet. Utomstående skulle kalla mig för emo, och jag kan väl inte annat än att hålla med. Men jag hade inte svart hår och tajta jeans. Jag hade glasögon och mammas gamla hängselbyxor. Fräknar som perfekt prydde mitt näsparti och gröna converse.
Jag var väl ganska annorlunda, men accepterad av några få. Några få som jag trodde var som jag, men det visade sig att bara utsidan var lika udda som mig.
Ord som fastnat på trumhinnan, etsats fast på hornhinnan, fastbrända på tungan och nålade till fingertopparna.
Ord som skadar mig än, efter månader av minnesförlust.
Ibland vill jag inte vakna, av rädsla att göra något som får mig inlagd. Jag är nere på mina knän för er, men endå. Vad vill ni att jag ska göra!
Jag kan vakna så ibland, av att jag gapar och stirrar rakt ut i luften. När jag var yngre ville jag vara konstig. Jag ville att alla skulle mobba mig, slå mig, spotta på mig. För tjejerna i ungdomsböckerna var mina vänner. Är det väldigt konstigt att vilja ha en dålig barndom? Jag ville ha den erfarenheten så att jag kunde skriva böcker, kommer jag ihåg att jag tänkte. Jag önskar fortfarande att jag vore mobbad och utstött som barn. Jag önskar att jag hade varit mer udda, haft mer piercingar, färgat håret oftare, levt med en penna och ett block.
Jag skrev mycket när jag gick på högstadiet. Utomstående skulle kalla mig för emo, och jag kan väl inte annat än att hålla med. Men jag hade inte svart hår och tajta jeans. Jag hade glasögon och mammas gamla hängselbyxor. Fräknar som perfekt prydde mitt näsparti och gröna converse.
Jag var väl ganska annorlunda, men accepterad av några få. Några få som jag trodde var som jag, men det visade sig att bara utsidan var lika udda som mig.
Har ni någonsin drömt om att dö? Har ni skrivit poesi på en sten i skogen? Har ni slängt er baklänges i högt gräs för att se om ni träffar en sten? Har ni någonsin velat ta ett liv så starkt att ni skadat er själva i stället? Har musiken fått era ögonfransar att dansa och blodet pulsera och koka? Har ni förstått innebörden med själen? Har ni väntat i åratal på svar som aldrig kommer? Har ni vandrat i snön en kall decembernatt och funderat på att somna? Har ni betett er konstigt bara för att andra barn ska hålla sig undan? Har ni skrikit högt och fått andra att gråta? Har ni dansat i regnet och älskat med luften? Har ni varit kära i en dröm? Har ni längtat till er sista dag? Har ni försökt glömma genom att hålla andan? Har ni supit er fulla på champagne och vodka och sprungit ute i sockar klockan fyra på morgonen bara för att i alla fall få känna att ni lever?
Det har jag.
Kommentarer ♥
Klottrat av: ema
nisse, hur är det? :*
Trackback
