Jag ser violett.

Världens nyanser är inte lika klara längre. Du rastererar dina bilder och får bort övergången, jag skuggar på min oändlighet.

Slå ihjäl mig, ät upp mig. Hosta upp benen och lär den gamla hunden att sitta.

Betongväggar fyllda med pop-posters rasar.

Färgen jag haft i burkar på hyllan exploderar i protest.

Allt blir kaos och färg, mitt huvud dunkar.

Min kropp tar inte längre smärtan från vinden, metallen eller självmordstankarna. Den lever sitt eget liv och ger mig fläckar.

Ett huvud fyllt med fläckar, som för att visa utåt hur dålig jag är på insidan.

Min kropp säger ifrån.

Och med ett sista skrik i natten från min kropp, signar jag ut.

"Jag mår skit, se här!"