Jag lyssnar på Smashing Pumpkins, ryser, kippar efter luft och hatar mig själv. För i slutändan är det alltid mina nålar som punkterar mina lungor.

Ja, jag gör väl det. Men det betyder inte att känslorna kommer och går som ett förkylningsvirus.

Och jag har ju varit med om det så många gånger att jag borde kunna klara det, ännu en gång.

Jag vet så att detta är sant när man ser det ordagrant, men jag kan ändå inte sluta se mig själv som en lägre varelse. En man hånar? Jag ser den här meningen som ett slags "sluta lipa, du har ju klarat det förut? Lägg av med allt whine nu och var partyparty".

Men jag vet att ni inte menar så. Men jag ser det så.

För jag är fast i en skev verklighetsbild. Jag jämför mig med människor som har anorexia, där jag ser något med mig själv som ingen annan verkar se.

Min version: Alla har någon allierad i min fiendeskara. Alla vill mig illa på ett eller annat sätt, med ord eller slag. Det pratas bakom min rygg, jag är rädd för att umgås bland folk för vad jag tror att dom tänker om mig. Jag har svårt att lita på människor, och ett förtroende kan brytas fort. Får jag inte bekräftelse på att jag är en bra vän eller har gjort något bra eller är bra så är jag fel. Automatiskt.

Alla andras version (hur jag uppfattat det): Mina vänner vill mig väl, alltid. Dom vill bara att jag ska berätta för dom när jag mår dåligt, och så kan dom hjälpa. Det finns inga allierade till mina fiender, hur dumt låter inte det? Alla hatar mig inte, de flesta känner mig faktiskt inte, och vill ha en egen åsikt om mig. Alla snackar inte skit om mig, hur kan jag tro det? Jag får bekräftelse.

Som ni ser så är det ganska olika. Och nu när jag läser min version så ser jag ganska paranoid ut jämfört med alla andras (som jag inte tror stämmer, men i alla fall).

Men visst, jag är paranoid. Tack E, P, M och alla som dissat mig.

För man kan inte utveckla paranoia på egen hand. Eller?