Om bara några dagar tar jag studenten. På fredag tar jag studenten.
Jag kommer inte att få träffa min klass mer. Jag kan faktiskt inte gråta över det, för jag vet att vi har haft våra positiva och negativa stunder ihop, det är dags att dra vidare.
Jag behöver förändring, ny luft att fylla mina lungor med.
Nu behövs det bara att jag kommer in på hik så att jag inte kvävs.

Vi har form nu, tror jag. Dagarna är så vimsiga nu mer att jag inte ens vet vilken lektion som pågår. Vi sitter bara i bildsalarna och snackar om allt möjligt. Minnen från förr och vad vi ska göra i framtiden. Då och då brister nån ut i verklighetspanik och fattar att det inte är så långt kvar.

Jag själv har en väldig ångest. För jag har lovat mig själv att prata med dig om du kommer till skolan. Jag lär träffa dig innan fredag, annars måste jag väl ta det på studentdagen, välj själv.

Du har gått in i mitt bröst och bänder nu mina revben utåt. (Hon grät för att trycket i bröstet ville spränga henne inifrån)

Jag har gråtit konstant i två dagar med. Visar inte det utåt för jag kan inte prata om mina problem "irl" som jag så fint bara kan säga nu mer. Datorspråket gets to me imo omg jk lol.
Det förvånar mig hur mycket mer vätska jag kan få ur mig. Men jag antar att jag kommer hosta ut mina demoner genom ögonen idag också.

Förlåt för att jag använder så fina, svåra meningar.
Jag älskar att vara flummig.