Jag ler mot månen och månen ler mot dig. Jag letar efter mina tankar, men dom har virrat bort sig i dammet från din framfart. Hostandes och fnysandes hamnar jag på marken bland miljoner småsten, och mina knän skrubbas blodiga. Skrikandes sätter jag fart på världen, får igång snurrningen och andas in dammet som nu täcker mina luftrör. En dammig astma kväver mig. Jag sträcker halsen och tittar upp mot den ljusa himlen, utan stjärnor. I mitt huvud flyter du runt på mina drömmar, och jag försöker fånga dig med spindelnät.